om hovawart

HISTORIA

Hovawarten är en gammal tysk ras med anor redan från medeltiden.
Rasen användes framförallt till att vakta gårdarna, därav namnet, som kommer från tyskarnas Hova = gård och Wart = väktare.
Rasen var mycket populär, men på 1800-talet minskade rasen så mycket i popularitet att det till slut bara fanns några få exemplar kvar. Rasen var nära att dö ut. På 1920-talet var det dock ett par tyska uppfödare som intresserade sig för rasen. Under ledning av Kurt F. König började de leta efter några bra exemplar att avla på. I bergsbyar kring Schwarzwald hittade man några få exemplar och avelsarbetet kunde börja.
För att förbättra rasen korsade man in raser som Leonberger, Newfoundland, tysk Schäfer samt Kuvasz. Efter femton år av arbete med att återkonstruera rasen Hovawart så godkändes den som ras 1937 av den tyska kennelklubben. Rasen fick ett uppsving och blev mycket populär igen, men det varade tyvärr inte så länge… Under andra världskriget minskade rasen i popularitet igen. Det blev en stor nedgång och under kriget blev Hovawart uppblandad med andra raser. Hovawart-rasen började långsamt att öka igen år 1947, med hjälp av en ny rasförening i Koburg. Rasföreningen lade ner stort arbete för att avla fram renrasiga Hovawart igen och för att bekämpa höftledsdysplasi. 1964 slöts rasen till den tyska brukshundklubben. Till Sverige kom rasen först 1967. Det var Ulrika Borg på Hejderidarens kennel som importerade en svart tik, vid namn Cara von Goldigtor, från Schweiz. Året därpå kom hanhunden Boy von Goldigtor. 1970 registrerades den första svenskfödda kullen Hovawart-valpar, födda på Hejderidarens kennel. Uppskattningsvis finns ca. 2 000 Hovawart-hundar i Sverige idag och varje år registreras omkring 150-200 nya hundar.

RASENS FYSIK

Hovawarten är en ganska stor, kraftfull, långhårig brukshund. Mankhöjden för hanhund är 63-70cm och för tik 58-65cm. (Jämfört med en Golden Retriever är Hovawarten ca. 10cm högre.) Kroppslängden skall vara minst 110% av mankhöjden. Pälsen är lätt vågig och underullen är tjock.
Särskilt rikligt med päls är det på bröst och bakben. De har också en vacker fana på svansen. Pälsvården är enkel, hunden ska varken klippas eller trimmas. Man bör borsta igenom pälsen någon gång i månaden. Pälsen bakom öronen, på bröstet och bakbenen kan man behöva borsta oftare då det kan bli en del tovor där. Hovawarten är en relativt frisk ras. Som hos andra större raser förekommer en del höftledsdysplasi och några fall av sköldkörtelrubbning.Hovawarten finns i tre färgvarianter; svart, svart med tecken (smt) och blond. Smt är den vanligaste färgen.

RASENS PERSONLIGHET

Hovawarten är en livlig, lekfull och intelligent brukshund som älskar att jobba och lära sig nya saker. Den är lyhörd och uppmärksam, men behöver en fast och konsekvent hand. Naturligtvis är Hoffen en bra vakthund, det är ju det den är avlad för från början, men det skiljer sig ändå ganska mycket från individ till individ. De flesta Hoffarna har stora vaktinstinkter och de kan skälla om det kommer främmande människor. Med en vänlig och bestämd hand får man se till att hundens vaktinstinkter inte går till överdrift. Hovawarten är en mycket glad hund, men behöver få utlopp för sin energi och få använda sin intelligens. De behöver relativt mycket motion och de mår bäst när de får jobba. De passar för alla bruksgrenar, samt bevakning och räddning. En hovawart är oerhört hängiven sin familj. Den är lojal, hemkär och älskar barn. De är ivriga att få följa med sin familj överallt och passar inte att ha ensam hemma mycket. De är nyfikna, busiga och vill alltid vara med överallt. Så fort man drar ut en kökslåda så har man en nos däri. Hovawarten kan vara sen i utvecklingen, dvs. vara valpiga ganska länge. Det är en stor och stark hund som behöver en fast hand och mycket kärlek. Rasen i sig verkar vara utpräglade mattjuvar. Det går inte att lämna något ätbart framme när man inte har uppsikt över det, eller över hunden, inte ens längst in på köksbänken. Lämna aldrig en Hovawart med en matkasse i bilen… Hovawarten kan eventuellt ty sig mer till en speciell person i familjen, men vi skulle inte vilja kalla den en enmanshund.